Tankar om filosofi, kultur och politik

För exakt ett år sen, den tjugonde juli 2020, dog Michael Jamal Brooks, en amerikansk politisk kommentator och podcastvärd, bara veckor innan han skulle ha fyllt 37. När unga människor går bort är det alltid tragiskt, men om du inte har en nära relation till den som dör är det sällan reaktionen blir särskilt stark, emotionell eller personlig, utan enbart ett uttryck av abstrakt sorg eller sympati. Jag är på inget sätt undantagen denna känslomässiga tumregel, men när jag via sociala medier fick reda på att Michael gått bort den kvällen var känslorna allt annat än abstrakta. Den storm av sorg, förtvivlan och misstro jag upplevde bekräftade med all tydlighet hur stark anknytning till en geografisk och socialt avlägsen person som så kallade parasociala relationer kan generera. Turligt nog har ingen av mina jämnåriga nära vänner eller bekanta gått bort, så jag har inget att jämföra med, men på många sätt känns det som jag miste en riktig vän för ett år sedan, trots att relationen var nästintill uteslutande enväga, bortsett några korta ordväxlingar på Twitter var det jag som lyssnade till Michael, men inte vice versa. Det har sällan gått en dag utan att jag tänkt på honom, och även om jag bara grät öppet den kvällen så har tårarna ansamlats i ögonvrån vid ett flertal tillfällen, för att sedan lite modstulet dra sig tillbaka innan de kunnat rinna ner för min kind. Michael må ha lämnat världen men han har uppenbarligen inte lämnat mig.

Jag är inte ensam om att ha haft denna reaktion på Michaels död, kommentarsfälten och de öppna telefonlinjerna på de två webbsända Youtube-program han medverkade i – The Majority Report och The Michael Brooks Show (TMBS) respektive – överöstes med kondoleanser och stöttande meddelanden från hela världen, ofta innehållandes kommentar i stil med ”Michael förändrade mitt liv” eller ”det är ofattbart hur mycket jag påverkats av någon jag egentligen inte känners bortgång”. Men även om det personligen vore intressant att gräva mer i exakt varför så många blev påverkade av honom samt att kartlägga mina känslor inför hans liv och död i mer detalj så är det ett dubbelt dömt uppdrag. Dels för att det skulle vara för långrandigt och självutlämnande för både min och er bekvämlighet, och ändå inte ge en bra bild av Michael för han var tvungen att upplevas, inte beskrivas. Men kanske främst för att det vore att göra honom en otjänst, då det var hans handlingar och hans idéer som drog till sig människor. Resterande del av den här texten kommer därför bestå av en beskrivning av Michaels görande och tänkande, nerkokat till tre distinkta men sammankopplade delar; hans humor, hans politiska vision och mål och slutligen hans spiritualitet.

Jag börjar med hans humor för det var den som först krokade tag i mig och fick att fortsätta lyssna. Michael var rolig, och han skrattade mycket, ofta åt sina egna skämt eller kommentarer. Något som egentligen borde uppfattats som rätt odrägligt, det är inte riktigt kutym att skratta åt sina egna lustigheter, men munterheten var svår att värja sig mot. Hans humor kunde ibland vara både skarp och – för att använda ett uttjatat och ofta svårdefinierat uttryck – inte särskilt ”PK”, åtminstone om du redan laddat upp lite för att läsa in sådana tolkningar. Premisserna för några av hans mest framgångsrika imitationer, vilket för övrigt var något av hans forte, låter nog inte särskilt klockrena på pappret; Obama som medlem av Nation of Islam, Bernie Sanders som övertygad Maoist, Nelson Mandela som Republikan (medlem av partiet inte förespråkare av statsskicket) för att nämna några. Inte nog med att de kräver en relativt nyanserad förståelse av både politik och historia, de är dessutom svåra att leverera på ett roligt och trovärdigt sätt. Men det gjorde han, med värme och precision. En värme som jag tror är nyckeln till mycket av hans dragningskraft, och kommer återkomma som en röd tråd texten igenom.

För till och med när hans humor var hänsynslöst brutal, fungerade den som någon slags ventil för en mycket tydlig frustration och ilska över orättvisor och dumheter, och riktades mot personer som med all önskvärd tydlighet visat oförmåga till empati och solidaritet eller rent objektivt orsakat enorma mängder död och lidande (lex Henry Kissinger eller Donald Rumsfeld). Han hade en instinkt som följde Sartres maxim om att alltid ta de mest förtrycktas parti i alla situationer, även om jag inte tror att han plockade upp den därifrån, och det sken igenom i Michaels humor. Den var vanvördig, specifik och intrikat på gränsen till långsökt, ibland småsint och ofta rent av absurd, men alltid varm och öppen. Om du får den beskriven för dig skulle jag absolut förlåta dig om du inte tycker den låter särskilt tilltalande, men även när jag inte fattade alla referenser var den omöjlig att värja sig mot. Hans humor drog in mig och sen började lyssna på vad han sa mellan skämten.

När det kommer till att beskriva Michaels politiska tänkande så upplever jag att det utmärks av två delvis motstridiga aspekter. För det första är det spretigt och i viss mån heterodoxt, inte fast i någon enskild, specifik doktrin. För det andra var styrt av en solklar och ofrånkomlig polstjärna, i form av en osviklig lojalitet till idén att ta de utsattas parti samt att alltid prioritera lindrandet av lidande. Mer konkret var han en uttalad socialist och när han dog var han mitt uppe i att utveckla idén om vad han kallade kosmopolitisk socialism. Något jag inte kommer konkretisera mer här, men garanterat kommer lägga ut texten kring vid ett senare tillfälle, då jag finner det vara ett dynamiskt och mycket attraktivt sätt att tolka den socialistiska idén.

Men några saker kommer jag säga om Michaels politik här. För det första var den grundad i en imponerande och bred sakkunskap om allt från historia och filosofi till specifik geopolitik och religiösa idéer världen över. För en filosof som visserligen har en generell nyfikenhet och en helt hyfsad allmänbildning, men som ändå ägnat tjugoårsåldern till att primärt fördjupa sig i etik och politisk filosofi och teori – med betoning på teori – blev mötet med Michaels bildningsbredd och djup svindlande och ögonöppnande. Även här återkommer en slags uppfriskande vanvördighet och ekumenik i det att idéer plockades från många olika källor. Det fanns russin att hitta på så många platser och hos så många tänkare, och han tog oss lyssnare med på den politiska, intellektuella och historiska resan. Han bjöd in en bred samling experter på många olika områden; ekonomer, filosofer, historiker, sociologer, aktivister, journalister bland många andra, och frågade ut dem utförligt och med en förkunskap som förbluffade många, både mig och de experter han intervjuade. Han styrdes av en egen intellektuell rastlöshet och kunskapstörst, men det fanns även en tydlig tanke om folkbildning hos Michael, detta svenskaste av signum. Vi behövde bli mer bildade som vänster, förstå kopplingar och tankar, förstå historien så vi kan lära oss upprepa det som lyckats tidigare och undvika felsteg som gjorts förut. Men det var en väldigt pragmatisk inställning till bildning och teori som Michael förespråkade. Poängen är att göra det möjligt för vänstern – primärt den i USA men blicken var alltid även global – att vinna inflytande och göra samhället bättre. Teori för teorins skull har absolut ett värde, men det var inte det värdet Michael hade för ögonen, det var konkreta saker som Medicare for All, minskad eller än hellre utrotad barnfattigdom, skäliga löner för arbetare och så vidare.

För att lyckas med detta ansåg Michael att vänstern behövde göra upp med en hel del spöken, som gjort den anemisk, navelskådande och inte särskilt effektiv. En del av dessa var en överdriven tendens till inre konflikter som raserade försök till att bygga upp starka politiska organisationer och samarbeten genom splittringar och dispyter. Det finns ett klassiskt skämt om att vänstern förökar sig genom delning, och även om det är både roligt och delvis allt för sant, är det inte ett bra recept för att få sin politiska vilja igenom. Dessutom finns det en tendens – kanske tydligare märkbar i USA, men även förekommande här i Sverige – hos vänstern att agera elitistiskt och uteslutande mot de som ännu inte ”kommit till insikt” eller plockat upp ”rätt språk”.

Det finns en väldigt viktig och djup skillnad mellan att inte vilja ha med personen som uttrycker djupt rasistiska och/eller sexistiska värderingar att göra, och att tänka detsamma om en person som exempelvis stödjer sexuellt likaberättigande men inte är helt uppdaterad på alla nya tillskott till vokabulären. Ord spelar definitivt roll, och det är inte som att vi borde låta trakasserier eller hån gå oemotsagda. Men intentioner spelar också roll och en kultur där det är allt för lätt att bli feltolkad och utskälld är inte särskilt välkomnande eller attraktiv. Välkomnandet in i den politiska koalition vi kan kalla den breda vänstern borde inte stå och falla med hur väl du integrerat ”hen” i ditt dagliga språkbruk. För vill vänstern ha framgång behöver tältet vara stort, brett och mångfärgat, och det kräver värme, tålamod, förståelse och många andra kvalitéer, men inte elitism. Michael ville ha en rolig, varm och självsäker vänster och han ledde genom exempel.

Här vill jag knyta ihop den politiska säcken lite genom att hänvisa till två tankar som Michael uttryckte och som på många sätt summerar hans politiska förhållningssätt. Den första är den enkla med slagkraftiga uppmaningen att vi borde vara snälla mot andra människor, men hänsynslösa mot system (mer precist de system som ger upphov till orättvisor och lidande), eller på engelska ”be kind to people, but ruthless to systems”. Den andra är något mer inåtriktad men lika talande för hans generella förhållningssätt, då han sa följande ”jag älskar alla, eller jag gillar inte alla, men jag försöker att älska alla”. Den sistnämnda talar inte bara till en djup humanism, utan är även en bra bro över till den sista delen om Michaels spiritualitet.

Att vara spirituell eller ha ett spirituellt synsätt i någon form, oavsett om du knyter det till en specifik religion eller ej, är inte okomplicerat om du befinner dig på den politiska vänsterkanten. Detta gäller här i Sverige, men det gäller än tydligare i USA där Michael primärt verkade. Utan att vilja överdriva den känsla av religiös och spirituell fobi som vänstern ibland kan göra sig skyldig till – det går såklart bra att vara troende eller spirituell och både rösta och vara aktiv vänster – så tror jag, likt Michael, att det är viktigt att inse att den barriären finns där för många, och att den är ett hinder för en blomstrande vänster. Det är också viktigt att förstå varför, så vi kan göra vänstern mer inkluderande, attraktiv och varm.

Utan att gå in på detaljer, sådana som de lärde gärna tvistar om i evighet, och lämnandes den utförliga historielektionen till ett annat tillfälle, så går nog denna aversion till religiositet och spiritualitet i huvudsak att härledas till två fenomen. Dels det faktum att stora delar av den idétradition som modern vänster lutar sig mot har förhållit sig till religion med en attityd som skiftat från mild skepsis eller ointresse till aggressivt motstånd. När Marx skrev ”religion är opium för folket” så skrevs det i en kontext som gör uttalandet mindre skarpt än det kan tyckas taget vid första anblick, men det skrevs uppenbart inte av en varm förespråkare av religion, utan en kulturell men ateistisk jude. Det är en inställning och profil som går igen hos många, men såklart inte alla, av de andra tänkare som vänstern lyfter fram. Dessutom har institutionaliserad religion både historiskt sett, och i stor utsträckning än idag, primärt haft en konservativ inställning och påverkan både politiskt och kulturellt, vilket gjort att en både reell och imaginär skiljelinje ofta dragits mellan religion och vänstern.

Detta är givetvis grova generaliseringar och ser vi historiskt återfinns många exempel på religiöst inspirerade vänsterrörelser och religion och spiritualitet har spelat en viktig, och ofta avgörande roll i diverse kamper världen över. Något som Michael var noga med att poängtera vid många av sina historiska djupdykningar. Två tydliga exempel på detta är den emancipatoriska teologi som vuxit fram i primärt sydamerikanska länder (den nuvarande påven Fransiskus, som kommer från Argentina, har som tidigare jesuitmunk kopplingar till den rörelsen) och den kamp för medborgliga rättigheter i USA som leddes av baptistpastorn Martin Luther King, men det finns såklart många fler. Detta till trots så återfinns alltså ofta en ganska rejäl skepsis till det spirituella inom vänstern, och detta var något som Michael såg och ville luckra upp. Om vi ska ha en bred koalition kan vi inte stänga ute vänner enbart på en sådan skepsis.

Men den spirituella acceptansen var inte enbart viktigt för att göra vänsterns potentiella demografi större, utan även för att göra den starkare, uthålligare och i slutändan, mer effektiv. Michael ville vinna, det vill säga få politiskt inflytande nog för att implementera en vänsteragenda. För att kunna åstadkomma det krävs det utifrån hans analys uthållighet och en grundmurad övertygelse cementerad i något större än dig själv. Här åkallade han ofta filosofiprofessorn Cornel West i både ord och handling, så känns bara passande att jag gör detsamma genom att låna hans koncept om att vara ”fortified” eller förstärkt, emotionellt, spirituellt och intellektuellt. Att vara vänster, i synnerhet om du ska vara politiskt och socialt aktiv, innebär att bibehålla ett djupt moraliskt engagemang som är tungt och uttröttande att uppehålla. I synnerhet när omständigheterna omkring dig är svåra eller tycks uppmuntra dig till genvägar eller avkall på dina principer. Att i det läget ha spirituella reserver att ta utav, är en värdefull resurs skulle Michael ha menat. Alla inom vänstern behöver inte bli religiösa, eller ens spirituella. Men det skulle gagna oss all om vi blev lite mer ”läskunniga” i det spirituella, och framför allt om vi blev lite mer öppna. I detta håller jag med Michael, och räknar med att skriva fler texter om detta framöver.

Idag saknar jag Michael lite extra mycket, av orsakerna nämnda ovan, och för den enkla anledningen att han gjorde mitt liv lite bättre. Hoppas att han kan göra några av era liv lite bättre i framtiden.

För de av oss som identifierar sig som socialister eller generellt ser sig tillhöra den politiska vänstern är en kritik av det kapitalistiska marknadssystemet mer eller mindre obligatorisk. Exakt vad vi finner vara mest problematiskt med kapitalismen och hur vi formulerar vår kritik tenderar att variera, bland annat utifrån var mer specifikt på den politiska skalan vi befinner oss. En socialdemokrat på vänsterkanten skulle till exempel kunna säga att marknadens förmåga att producera värde har stora förtjänster, men tenderar att skapa allt för stor ekonomisk ojämlikhet och att den dessutom inte hör hemma i vissa sektorer av samhället, som i stället bör ägas och styras offentligt och inte privat. Utifrån andra principer än de vi ser på marknaden. Vanliga exempel på sådana områden är vård, utbildning och energiproduktion. Tanken är att vi kan tygla marknadens värsta excesser och distribuera om delar av den ekonomiska snedfördelningen till ett stabilt offentligt skyddsnät, men ändå ta del av marknadens positiva sidor.

Socialister och andra inom den mer radikala vänstern tenderar att ha en skarpare kritik och se det kapitalistiska systemet som mer eller mindre ohjälpligt defekt. Också här riktas kritiken mot marknadens tendens att skapa ekonomisk ojämlikhet, men den går längre genom att inte acceptera att den skulle gå att rättfärdigas och ursäktas i ljuset av marknadens förmåga att generera värde. För även om marknaden är bättre på att skapa värde än något tidigare ekonomiskt system – något som Marx själv skrev under på – så är de ojämlikheter den skapar oacceptabla och i strid med rättvisan, så som man förstår den. Ekonomisk produktivitet är helt enkelt inte det enda värdet vi bör ta hänsyn till. Dessutom tenderar man att inte acceptera sanningen i denna parafras på Churchill; kapitalism är det sämsta tänkbara systemet, bortsett från alla andra, då kapitalismen enbart ses som ett fall framåt i relation till de system som kommit innan. Det finns fortfarande en tro och en önskan om ett bättre system i framtiden. Exakt hur det ska se ut finns det ingen enstämmighet kring, men det brukar ofta refereras till som socialism, eller i vissa fall, kommunism. Slutligen så är det vanligt att, i klassisk marxistisk anda, anklaga kapitalismen för att kränka själväganderätten hos alla förvärvsarbetare som får mindre i sitt, i vår tid metaforiska, lönekuvert än det värde de producerat åt sina arbetsgivare. Med andra ord så menar man att det är ett exploaterande system, som orättfärdigt utnyttjar en stor del av befolkningen, till gynnande av en liten ekonomisk elit. Vad alla dessa argument har gemensamt att de fokuserar på vad de menar är dåliga utfall som uppstår eller rättigheter som kränks under kapitalismen.

En annan typ av kritik riktar fokus på vilken typ av individer ett ekonomiskt system producerar. Eller mer specifikt, vilka sorts drivkrafter systemet uppmuntrar. Om kapitalismen till sin struktur uppmuntrar eller nödvändiggör att människor agerar utifrån drivkrafter vi finner moraliskt ovärdiga oss människor så borde det tala kraftigt till dess nackdel. I boken Why Not Socialism?* (på svenska Varför inte Socialism?) argumenterar den kanadensiske filosofen G. A. Cohen att just så är fallet. Cohen menar att kapitalismens marknadslogik sätter två mänskliga drivkrafter i centrum – ingendera önskvärd – nämligen rädsla och girighet. Det är denna kritik den här texten kommer handla om.

Innan vi återkommer till att närmare undersöka Cohens resonemang behövs en väldigt kort beskrivning av bokens syfte och innehåll i stort, i synnerhet dess första del. Som titeln på boken antyder så är dess syfte att undersöka och försvara socialism som ett önskvärt och genomförbart samhällsystem. Boken börjar med en beskrivning av en gemensam campingtur som du och en grupp vänner och bekanta har bestämt sig för att ge sig i väg på. Här vill Cohen visa hur socialistiska principer redan är de gängse accepterade i många sociala sammanhang – även av personer som på ett politiskt plan skulle se sig som anti-egalitära eller motståndare till socialistiska principer – som exempelvis under en campingtur. Alla tar med sig saker som de tänker kan vara nödvändiga, användbara och roliga med målet att alla ska få en så trivsam och härlig upplevelse i naturen som möjligt. Under turen så har alla tillgång till att använda dessa saker oavsett vem som äger dessa och det finns en gemensam inställning hos er alla att om ni hjälps åt med de sysslor som måste göras (sätta upp tält, laga mat, diska och så vidare) så kommer alla ha gott om tid till att göra de saker de vill göra, vare sig det är att gå i skogen, sova under ett träd, spela fotboll eller bada i en sjö.

Kanske är någon extra duktig på att fiska, eller någon slumpar sig på att hitta ett äppelträd fullt med ätmogna äpplen. Frukterna (och fiskarna) av detta delar ni givetvis tillsammans. Det skulle vara ett avsteg från den gemensamma inställning ni hade när ni åkte på campingturen om storfiskaren skulle försöka förhandla sig till mer mat eller befrielse från att diska i utbyte mot att dela med sig av sin fångst, eller äppelhittaren skulle dela ut frukter i utbyte mot massage. Ni skulle protestera mot deras beteende och attityd och säga att de helt missförstått syftet med er utflykt. De har misslyckats med att se den gemenskap som den är tänkt att genomsyras av och som ni andra tagit för given. Den logik som vi annars hittar på marknaden skulle ha smugit sig in på er campingtur. Många anser att detta förhållningsätt är önskvärt på marknaden, men få skulle nog anse att det skulle vara det under campingturen, menar Cohen. Och varför är det så att vi tycks föredra ett socialistiskt förhållningsätt under vår campingtur, men inte nödvändigtvis i samhället i stort? Är det inte önskvärt i stor skala, eller handlar det snarare om att det inte är genomförbart på ett sätt som är önskvärt? Eller ens genomförbart alls? Besvarandet av dessa frågor är vad som upptar resten av boken, och inom ramen av den diskussionen riktar Cohen som redan nämnt kritik mot den kapitalistiska marknaden för att dess inneboende logik med nödvändighet sätter rädsla och girighet som centrala incitament. Två drivkrafter vi inte borde vilja se som nödvändiga eller centrala i hur vårt samhälle är uppbyggt. Det är den kritiken resten av texten kommer undersöka närmare.

Cohen hänvisar till två socialistiska principer som han menar är utmärkande för gemenskapen under campingturen ovan; dessa är en egalitär, eller jämlikhetförespråkande princip, samt en princip av gemenskap. Den första principen känns igen från inledningen som en vanlig invändning mot kapitalism, att den misslyckas med att tillfredsställa rättvisans krav. Båda principerna diskuteras utförligt i boken men det är främst utifrån den senare som kritiken mot incitamentsstrukturen hos kapitalismen framkommer. Hur ska vi förstå denna princip av gemenskap? Cohen gör en distinktion mellan reciprocitet, eller ömsesidig interaktion, i en situation som styrs av marknadens logik och reciprocitet i en kontext av gemenskap, som vid en gemensam campingtur.

Reciprocitet på en marknad kännetecknas av ett ömsesidigt utbyte av varor eller tjänster för båda parters – åtminstone hypotetiska – gynnande. Du har något jag vill ha och jag har något du vill ha. Jag lagar ditt staket och du betalar mig för mitt arbete, eller du säljer din gamla landsvägscykel till mig i utbyte mot pengar, eller att jag undervisar dina barn i fransk 1900-talsfilosofi. Reciprocitet på marknaden är därför ett renodlat quid pro quo, baserat på ett ömsesidigt egenintresse från båda parter. Eller för att parafrasera den skotska filosofen och nationalekonomen Adam Smiths rättfärdigande av marknadens logik, det är inte på den välvilliga attityden hos ICA-butiksägaren som vi förlitar oss för vår middag, utan dennes själviska önskan om att få sälja livsmedel till förtjänst. ICA-butiken fyller en viktig funktion och tillgodoser människors behov av matvaror, men den centrala, nödvändiga drivkraften bakom dess uppkomst och utbud av tjänster är egenintresse från ägarens sida, som vill tjäna pengar.

Vi bör här ha i åtanke att Smiths poäng inte är att girighet eller själviskhet i sig är något gott, han är alltså inte en Gordon Gecko-liknande figur som glatt proklamerar att ”greed is good”. I stället erkänner han uttryckligen hur oattraktiva girighet och själviskhet är som drivkrafter, tagna för sig själva. Något som blir uppenbart när vi ser till vanliga sociala situationer. Den gnidne vännen i middagssällskapet – givet att det är gnidenhet och inte en sparsamhet sprungen ur en genuint skral ekonomi – tenderar inte att hyllas för sin snålhet och den själviske som gärna tar hjälp ifrån sin omgivning men sällan erbjuder sin assistans när andra ber om hjälp brukar heller inte ses med blida ögon, om detta mönster uppdagas. Smith menar i stället enbart att själviskhet kan vara något bra för att det har ett instrumentellt värde, det vill säga värde som ett medel eller verktyg för att uppnå något annat. I den kapitalistiska marknadens kontext är individers egenintresse i form av girighet (och rädsla) instrumentellt värdefullt för att det antas öka systemets effektivitet.

Marknadens genialitet, vilket framhållits av dess förespråkare sen Smith och framåt, ligger alltså i att den sätter tyglar på dessa drivkrafter och nyttjar dem till att maximera produktionen av önskade varor och tjänster. När våra egenintressen möts på den likgiltiga marknadens arena blir resultatet, våra drivkrafters tveksamma inneboende karaktär till trots, att mer värde skapas än under något annat ekonomiskt system.  Marknadens incitament för dig eller mig att producera är belöning i reda pengar. Våra önskemål om att köpa moderna telefoner till så billigt pris som möjligt tvingar konkurrerande mobilföretag att tävla om vilka som kan utveckla och producera de bästa och billigaste modellerna. Prispress och teknikutveckling leder till billigare och mer avancerade produkter. Dessutom kommer produktionen av saker det inte finns någon efterfrågan längre på marknaden att upphöra, då det inte finns några ekonomiska incitament att tillverka dem, marknaden är alltså bra på att harmonisera efterfrågan och utbud. Detta är åtminstone den berättelse om marknaden som dess förespråkare vill göra gällande. Men det är en bild som är fullt möjlig att komplicera på många sätt, vilket jag säkerligen kommer ha anledning till att göra i framtida texter. Här kommer jag hålla dock mig till den, då ytterligare kompliceringar eller invändningar inte behövs för att illustrera Cohens kritik.

Reciprocitet på en marknad, som baseras på ömsesidig användning av varandra för egennyttiga ändamål, är alltså enligt Cohen distinkt från en reciprocitet i en kontext av gemenskap (som vid campingturen ovan). Gemenskap, såsom Cohen beskriver den, kännetecknas av att vi förhåller oss till varandra på ett sätt så att vi bryr oss om, och när det är nödvändigt och om möjligt, tar hand om varandra, samt att vi bryr oss om att vi bryr oss om varandra. Det finns här ett dubbelt fokus både på hur vi agerar gentemot varandra och hur vi ser på hur vi agerar mot varandra, samt vilka drivkrafter vi har när vi agerar som vi gör. Det är alltså både viktigt att vi tar hand om varandra, och hjälper varandra om behovet uppstår, utan att vi förväntar oss kompensation, samt att vi bryr oss om att det är just utifrån en upplevelse av en sådan gemenskap som vi hjälper varandra. Vi är både måna om konsekvenserna av vårt handlande, och om våra motivationer när vi gör dem. Vår inställning till andra under gemensamhetsprincipen kan jämföras med vår relation till en god vän. Förhoppningsvis har du någon i ditt liv som du bryr dig väldigt mycket om, och som bryr sig väldigt mycket om dig, och dessutom bryr ni båda er om att den andre bryr sig om dig, på ett sådant sätt att du skulle hjälpa den vännen, inte för att du önskar dig något tillbaka, utan för att du bryr dig om din vän och i enbart i kraft av detta vill hjälpa till. Jag inser att det kan låta något invecklat, men rent konkret innebär det en avsaknad av det centrala element av quid pro quo som förekommer under marknadens logik.

Ett annat sätt att uttrycka det på är genom att låna en formulering från filosofen Immanuel Kant, och säga att vi ser på och behandlar varandra som mål i sig själva, inte som medel för våra egna mål. Det senare, att använda andra människor som medel för våra egna mål, är vad som kännetecknas av marknaden. I gemenskapen vill jag enbart veta vilken typ av soppa du gillar så jag kan lag den till dig för att jag bryr mig om din lycka och välmående, medan på marknaden vill jag veta detsamma så jag vet vilken soppa jag ska försöka sälja till dig. Här går det att invända genom att peka på att inget säger att vi måste behandla varandra på en marknad enbart som medel. Det är fullt möjligt att vi kan behandla andra som medel, och som mål i sig själva. Ta exempelvis personen som sitter i kassan på ICA. Helt uppenbart använder vi kassören som ett medel för att få tillgång till de varor vi vill köpa, det är drivkraften bakom vår interaktion. Men om kassören plötsligt drabbas av ett epileptiskt anfall, så skulle vår reaktion sannolikt inte vara att slänga upp våra armar i luften av frustration över vårt otillfredsställda behov av varor och sen stövla över till nästa kassa för att snabbast möjligt få avsluta vårt köp. Så som vi mycket sannolikt skulle gjort om en digital snabbkassa hade strulat. I stället skulle vi försöka hjälpa kassören i den mån vi är kapabla. Vi kan alltså behandla människor som medel och mål samtidigt.

Men riktigt så enkelt är det inte, för även om det är fullt möjligt att behandla människor både som medel och mål samtidigt, är det inte det förhållningssättet att behandla andra som mål i sig själva som marknaden uppmuntrar. Marknaden bygger på själviskhet, på att vi agerar utifrån egenintresse, det vill säga använder andra som medel. Dessutom är de flesta interaktioner med andra människor på marknaden inte lika småskaliga och intima som i exemplet ovan. Att försöka hjälpa kassören framför dig är ett enkelt beslut, det går fort och även om ditt mål uppskjuts lite kommer du kunna uppnå det i sinom tid. Men när vi inte längre är i samma rum som de vi använder som medel, eller när vårt egenintresse ställs skarpare mot att behandla andra som mål i sig själva, då pekar marknadens osynliga hand tydligt på medel, inte mål i sig. I kontrast med gemenskapens kontext, där pekar den osynliga handen på mål i sig, inte medel.

Det är i ljuset av detta resonemang vi ska förstå Cohen när han säger att de direkta drivkrafterna bakom nästan all värdeskapande aktivitet i ett marknadssamhälle är vanligtvis, även om undantag finns, en blandning av rädsla och girighet. Det är såklart möjligt att agera på andra motiv på en marknad, och ofta finns fler motiv en enbart rädsla och girighet med i spelet. Men marknadsstrukturens logik sätter dessa två egennyttiga känslor i centrum. Och det inkluderar rädsla för, och girighet åt, din familjs vägnar. Så även om dina drivkrafter går bortom ditt mest omedelbara egenintresse så gör marknadens logik att du kommer se på andra antingen som hot mot dig och din familjs potentiella framgång eller källor till potentiell ekonomiskt vinst.  Hur mycket vi styrs av den ena eller andra av dessa känslor varierar mellan individer utifrån parametrar så som deras position inom marknadssystemet och deras personliga karaktär. Tveklöst är vi människor komplexare i våra motivationer än att vi oftast gör en handling av enbart en anledning. Så att säga att allt agerande på marknadens spelplan skulle kunna förklaras med att jag drivs av enbart rädsla, enbart girighet, eller ens en mix av de båda, skulle vara en absurd förenkling. Det är fullt möjligt att du väljer att läsa till jurist både för att du vill tjäna mycket pengar och för att du tror att det skulle vara ett spännande yrke där du kan göra nytta, eller att du känner social press från din familj eller vänner. Det är också fullt möjligt att jag startar ett företag inte enbart för att tjäna pengar utan också för att jag har en genuin tro på min affärsidé och tänker att den kommer komma andra människor till gagn.

Cohens poäng är således inte att andra motiv än rädsla och girighet inte kan existera hos individer på marknaden, utan enbart att dessa andra inte är vare sig nödvändiga för – eller de som aktivt uppmuntras – av marknadens struktur. Dessutom är marknaden ofta väldigt hänsynslös mot den som inte lyckas. På det sättet är den på många sätt är likt ett kasino, men skiljer sig i en väsentlig aspekt från det vi vanligen refererar till när vi pratar om spel i det att spelandet är mer eller mindre ofrivilligt i en marknadsekonomi. Alla måste delta på marknaden, du kan inte välja att avstå från deltagande i det kapitalistiska spelet. Du är därför tvingad till att delta på en arena där rädsla och girighet är de främsta drivkrafterna.

Cohen påminner oss här om att rädsla och girighet är motbjudande motiv. Kanske är de båda ofrånkomliga delar av den mänskliga situationen, det vill säga att det alltid kommer kunna uppstå situationer där vi människor kommer ha skäl att agera utifrån något eller båda dessa känslor. Men varför skulle vi vilja strukturera vårt samhälle på ett sådant sätt att dess struktur uppmuntrade dessa drivkrafter inom oss? Vore det då inte långt mer önskvärt att försöka strukturera vårt samhälle utifrån de principer av gemenskap som rådde under campingturen? Cohen anser att så är fallet, och jag är beredd att hålla med.

–

Att Cohen har rätt när han säger att marknaden styrs av rädsla och girighet är det nog få som skulle motsäga sig, även dess anhängare tenderar att gå med på det påståendet. Ändå kändes det nästan parodiskt tydligt när jag googlade på rädsla och girighet och snabbt hittade denna mätare på CNNs. (se https://money.cnn.com/data/fear-and-greed/ ) 

* Även om Why Not Socialism? är en nätt liten bok så innehåller den mer av intresse än vad som diskuteras i detta inlägg, vilket fokuserar på ett av Cohens argument. Därför planerar jag att diskutera boken mer i sin helhet i ett längre separat inlägg inom kort.

Referenser:

Cohen, G. A., Why Not Socialism?, Princeton University Press, Princeton, NJ, 2009