För exakt ett år sen, den tjugonde juli 2020, dog Michael Jamal Brooks, en amerikansk politisk kommentator och podcastvärd, bara veckor innan han skulle ha fyllt 37. När unga människor går bort är det alltid tragiskt, men om du inte har en nära relation till den som dör är det sällan reaktionen blir särskilt stark, emotionell eller personlig, utan enbart ett uttryck av abstrakt sorg eller sympati. Jag är på inget sätt undantagen denna känslomässiga tumregel, men när jag via sociala medier fick reda på att Michael gått bort den kvällen var känslorna allt annat än abstrakta. Den storm av sorg, förtvivlan och misstro jag upplevde bekräftade med all tydlighet hur stark anknytning till en geografisk och socialt avlägsen person som så kallade parasociala relationer kan generera. Turligt nog har ingen av mina jämnåriga nära vänner eller bekanta gått bort, så jag har inget att jämföra med, men på många sätt känns det som jag miste en riktig vän för ett år sedan, trots att relationen var nästintill uteslutande enväga, bortsett några korta ordväxlingar på Twitter var det jag som lyssnade till Michael, men inte vice versa. Det har sällan gått en dag utan att jag tänkt på honom, och även om jag bara grät öppet den kvällen så har tårarna ansamlats i ögonvrån vid ett flertal tillfällen, för att sedan lite modstulet dra sig tillbaka innan de kunnat rinna ner för min kind. Michael må ha lämnat världen men han har uppenbarligen inte lämnat mig.
Jag är inte ensam om att ha haft denna reaktion på Michaels död, kommentarsfälten och de öppna telefonlinjerna på de två webbsända Youtube-program han medverkade i – The Majority Report och The Michael Brooks Show (TMBS) respektive – överöstes med kondoleanser och stöttande meddelanden från hela världen, ofta innehållandes kommentar i stil med ”Michael förändrade mitt liv” eller ”det är ofattbart hur mycket jag påverkats av någon jag egentligen inte känners bortgång”. Men även om det personligen vore intressant att gräva mer i exakt varför så många blev påverkade av honom samt att kartlägga mina känslor inför hans liv och död i mer detalj så är det ett dubbelt dömt uppdrag. Dels för att det skulle vara för långrandigt och självutlämnande för både min och er bekvämlighet, och ändå inte ge en bra bild av Michael för han var tvungen att upplevas, inte beskrivas. Men kanske främst för att det vore att göra honom en otjänst, då det var hans handlingar och hans idéer som drog till sig människor. Resterande del av den här texten kommer därför bestå av en beskrivning av Michaels görande och tänkande, nerkokat till tre distinkta men sammankopplade delar; hans humor, hans politiska vision och mål och slutligen hans spiritualitet.
Jag börjar med hans humor för det var den som först krokade tag i mig och fick att fortsätta lyssna. Michael var rolig, och han skrattade mycket, ofta åt sina egna skämt eller kommentarer. Något som egentligen borde uppfattats som rätt odrägligt, det är inte riktigt kutym att skratta åt sina egna lustigheter, men munterheten var svår att värja sig mot. Hans humor kunde ibland vara både skarp och – för att använda ett uttjatat och ofta svårdefinierat uttryck – inte särskilt ”PK”, åtminstone om du redan laddat upp lite för att läsa in sådana tolkningar. Premisserna för några av hans mest framgångsrika imitationer, vilket för övrigt var något av hans forte, låter nog inte särskilt klockrena på pappret; Obama som medlem av Nation of Islam, Bernie Sanders som övertygad Maoist, Nelson Mandela som Republikan (medlem av partiet inte förespråkare av statsskicket) för att nämna några. Inte nog med att de kräver en relativt nyanserad förståelse av både politik och historia, de är dessutom svåra att leverera på ett roligt och trovärdigt sätt. Men det gjorde han, med värme och precision. En värme som jag tror är nyckeln till mycket av hans dragningskraft, och kommer återkomma som en röd tråd texten igenom.
För till och med när hans humor var hänsynslöst brutal, fungerade den som någon slags ventil för en mycket tydlig frustration och ilska över orättvisor och dumheter, och riktades mot personer som med all önskvärd tydlighet visat oförmåga till empati och solidaritet eller rent objektivt orsakat enorma mängder död och lidande (lex Henry Kissinger eller Donald Rumsfeld). Han hade en instinkt som följde Sartres maxim om att alltid ta de mest förtrycktas parti i alla situationer, även om jag inte tror att han plockade upp den därifrån, och det sken igenom i Michaels humor. Den var vanvördig, specifik och intrikat på gränsen till långsökt, ibland småsint och ofta rent av absurd, men alltid varm och öppen. Om du får den beskriven för dig skulle jag absolut förlåta dig om du inte tycker den låter särskilt tilltalande, men även när jag inte fattade alla referenser var den omöjlig att värja sig mot. Hans humor drog in mig och sen började lyssna på vad han sa mellan skämten.
När det kommer till att beskriva Michaels politiska tänkande så upplever jag att det utmärks av två delvis motstridiga aspekter. För det första är det spretigt och i viss mån heterodoxt, inte fast i någon enskild, specifik doktrin. För det andra var styrt av en solklar och ofrånkomlig polstjärna, i form av en osviklig lojalitet till idén att ta de utsattas parti samt att alltid prioritera lindrandet av lidande. Mer konkret var han en uttalad socialist och när han dog var han mitt uppe i att utveckla idén om vad han kallade kosmopolitisk socialism. Något jag inte kommer konkretisera mer här, men garanterat kommer lägga ut texten kring vid ett senare tillfälle, då jag finner det vara ett dynamiskt och mycket attraktivt sätt att tolka den socialistiska idén.
Men några saker kommer jag säga om Michaels politik här. För det första var den grundad i en imponerande och bred sakkunskap om allt från historia och filosofi till specifik geopolitik och religiösa idéer världen över. För en filosof som visserligen har en generell nyfikenhet och en helt hyfsad allmänbildning, men som ändå ägnat tjugoårsåldern till att primärt fördjupa sig i etik och politisk filosofi och teori – med betoning på teori – blev mötet med Michaels bildningsbredd och djup svindlande och ögonöppnande. Även här återkommer en slags uppfriskande vanvördighet och ekumenik i det att idéer plockades från många olika källor. Det fanns russin att hitta på så många platser och hos så många tänkare, och han tog oss lyssnare med på den politiska, intellektuella och historiska resan. Han bjöd in en bred samling experter på många olika områden; ekonomer, filosofer, historiker, sociologer, aktivister, journalister bland många andra, och frågade ut dem utförligt och med en förkunskap som förbluffade många, både mig och de experter han intervjuade. Han styrdes av en egen intellektuell rastlöshet och kunskapstörst, men det fanns även en tydlig tanke om folkbildning hos Michael, detta svenskaste av signum. Vi behövde bli mer bildade som vänster, förstå kopplingar och tankar, förstå historien så vi kan lära oss upprepa det som lyckats tidigare och undvika felsteg som gjorts förut. Men det var en väldigt pragmatisk inställning till bildning och teori som Michael förespråkade. Poängen är att göra det möjligt för vänstern – primärt den i USA men blicken var alltid även global – att vinna inflytande och göra samhället bättre. Teori för teorins skull har absolut ett värde, men det var inte det värdet Michael hade för ögonen, det var konkreta saker som Medicare for All, minskad eller än hellre utrotad barnfattigdom, skäliga löner för arbetare och så vidare.
För att lyckas med detta ansåg Michael att vänstern behövde göra upp med en hel del spöken, som gjort den anemisk, navelskådande och inte särskilt effektiv. En del av dessa var en överdriven tendens till inre konflikter som raserade försök till att bygga upp starka politiska organisationer och samarbeten genom splittringar och dispyter. Det finns ett klassiskt skämt om att vänstern förökar sig genom delning, och även om det är både roligt och delvis allt för sant, är det inte ett bra recept för att få sin politiska vilja igenom. Dessutom finns det en tendens – kanske tydligare märkbar i USA, men även förekommande här i Sverige – hos vänstern att agera elitistiskt och uteslutande mot de som ännu inte ”kommit till insikt” eller plockat upp ”rätt språk”.
Det finns en väldigt viktig och djup skillnad mellan att inte vilja ha med personen som uttrycker djupt rasistiska och/eller sexistiska värderingar att göra, och att tänka detsamma om en person som exempelvis stödjer sexuellt likaberättigande men inte är helt uppdaterad på alla nya tillskott till vokabulären. Ord spelar definitivt roll, och det är inte som att vi borde låta trakasserier eller hån gå oemotsagda. Men intentioner spelar också roll och en kultur där det är allt för lätt att bli feltolkad och utskälld är inte särskilt välkomnande eller attraktiv. Välkomnandet in i den politiska koalition vi kan kalla den breda vänstern borde inte stå och falla med hur väl du integrerat ”hen” i ditt dagliga språkbruk. För vill vänstern ha framgång behöver tältet vara stort, brett och mångfärgat, och det kräver värme, tålamod, förståelse och många andra kvalitéer, men inte elitism. Michael ville ha en rolig, varm och självsäker vänster och han ledde genom exempel.
Här vill jag knyta ihop den politiska säcken lite genom att hänvisa till två tankar som Michael uttryckte och som på många sätt summerar hans politiska förhållningssätt. Den första är den enkla med slagkraftiga uppmaningen att vi borde vara snälla mot andra människor, men hänsynslösa mot system (mer precist de system som ger upphov till orättvisor och lidande), eller på engelska ”be kind to people, but ruthless to systems”. Den andra är något mer inåtriktad men lika talande för hans generella förhållningssätt, då han sa följande ”jag älskar alla, eller jag gillar inte alla, men jag försöker att älska alla”. Den sistnämnda talar inte bara till en djup humanism, utan är även en bra bro över till den sista delen om Michaels spiritualitet.
Att vara spirituell eller ha ett spirituellt synsätt i någon form, oavsett om du knyter det till en specifik religion eller ej, är inte okomplicerat om du befinner dig på den politiska vänsterkanten. Detta gäller här i Sverige, men det gäller än tydligare i USA där Michael primärt verkade. Utan att vilja överdriva den känsla av religiös och spirituell fobi som vänstern ibland kan göra sig skyldig till – det går såklart bra att vara troende eller spirituell och både rösta och vara aktiv vänster – så tror jag, likt Michael, att det är viktigt att inse att den barriären finns där för många, och att den är ett hinder för en blomstrande vänster. Det är också viktigt att förstå varför, så vi kan göra vänstern mer inkluderande, attraktiv och varm.
Utan att gå in på detaljer, sådana som de lärde gärna tvistar om i evighet, och lämnandes den utförliga historielektionen till ett annat tillfälle, så går nog denna aversion till religiositet och spiritualitet i huvudsak att härledas till två fenomen. Dels det faktum att stora delar av den idétradition som modern vänster lutar sig mot har förhållit sig till religion med en attityd som skiftat från mild skepsis eller ointresse till aggressivt motstånd. När Marx skrev ”religion är opium för folket” så skrevs det i en kontext som gör uttalandet mindre skarpt än det kan tyckas taget vid första anblick, men det skrevs uppenbart inte av en varm förespråkare av religion, utan en kulturell men ateistisk jude. Det är en inställning och profil som går igen hos många, men såklart inte alla, av de andra tänkare som vänstern lyfter fram. Dessutom har institutionaliserad religion både historiskt sett, och i stor utsträckning än idag, primärt haft en konservativ inställning och påverkan både politiskt och kulturellt, vilket gjort att en både reell och imaginär skiljelinje ofta dragits mellan religion och vänstern.
Detta är givetvis grova generaliseringar och ser vi historiskt återfinns många exempel på religiöst inspirerade vänsterrörelser och religion och spiritualitet har spelat en viktig, och ofta avgörande roll i diverse kamper världen över. Något som Michael var noga med att poängtera vid många av sina historiska djupdykningar. Två tydliga exempel på detta är den emancipatoriska teologi som vuxit fram i primärt sydamerikanska länder (den nuvarande påven Fransiskus, som kommer från Argentina, har som tidigare jesuitmunk kopplingar till den rörelsen) och den kamp för medborgliga rättigheter i USA som leddes av baptistpastorn Martin Luther King, men det finns såklart många fler. Detta till trots så återfinns alltså ofta en ganska rejäl skepsis till det spirituella inom vänstern, och detta var något som Michael såg och ville luckra upp. Om vi ska ha en bred koalition kan vi inte stänga ute vänner enbart på en sådan skepsis.
Men den spirituella acceptansen var inte enbart viktigt för att göra vänsterns potentiella demografi större, utan även för att göra den starkare, uthålligare och i slutändan, mer effektiv. Michael ville vinna, det vill säga få politiskt inflytande nog för att implementera en vänsteragenda. För att kunna åstadkomma det krävs det utifrån hans analys uthållighet och en grundmurad övertygelse cementerad i något större än dig själv. Här åkallade han ofta filosofiprofessorn Cornel West i både ord och handling, så känns bara passande att jag gör detsamma genom att låna hans koncept om att vara ”fortified” eller förstärkt, emotionellt, spirituellt och intellektuellt. Att vara vänster, i synnerhet om du ska vara politiskt och socialt aktiv, innebär att bibehålla ett djupt moraliskt engagemang som är tungt och uttröttande att uppehålla. I synnerhet när omständigheterna omkring dig är svåra eller tycks uppmuntra dig till genvägar eller avkall på dina principer. Att i det läget ha spirituella reserver att ta utav, är en värdefull resurs skulle Michael ha menat. Alla inom vänstern behöver inte bli religiösa, eller ens spirituella. Men det skulle gagna oss all om vi blev lite mer ”läskunniga” i det spirituella, och framför allt om vi blev lite mer öppna. I detta håller jag med Michael, och räknar med att skriva fler texter om detta framöver.
Idag saknar jag Michael lite extra mycket, av orsakerna nämnda ovan, och för den enkla anledningen att han gjorde mitt liv lite bättre. Hoppas att han kan göra några av era liv lite bättre i framtiden.
Tankar om filosofi, kultur och politik 