Rädsla och girighet – Marknadens centrala drivkrafter

För de av oss som identifierar sig som socialister eller generellt ser sig tillhöra den politiska vänstern är en kritik av det kapitalistiska marknadssystemet mer eller mindre obligatorisk. Exakt vad vi finner vara mest problematiskt med kapitalismen och hur vi formulerar vår kritik tenderar att variera, bland annat utifrån var mer specifikt på den politiska skalan vi befinner oss. En socialdemokrat på vänsterkanten skulle till exempel kunna säga att marknadens förmåga att producera värde har stora förtjänster, men tenderar att skapa allt för stor ekonomisk ojämlikhet och att den dessutom inte hör hemma i vissa sektorer av samhället, som i stället bör ägas och styras offentligt och inte privat. Utifrån andra principer än de vi ser på marknaden. Vanliga exempel på sådana områden är vård, utbildning och energiproduktion. Tanken är att vi kan tygla marknadens värsta excesser och distribuera om delar av den ekonomiska snedfördelningen till ett stabilt offentligt skyddsnät, men ändå ta del av marknadens positiva sidor.

Socialister och andra inom den mer radikala vänstern tenderar att ha en skarpare kritik och se det kapitalistiska systemet som mer eller mindre ohjälpligt defekt. Också här riktas kritiken mot marknadens tendens att skapa ekonomisk ojämlikhet, men den går längre genom att inte acceptera att den skulle gå att rättfärdigas och ursäktas i ljuset av marknadens förmåga att generera värde. För även om marknaden är bättre på att skapa värde än något tidigare ekonomiskt system – något som Marx själv skrev under på – så är de ojämlikheter den skapar oacceptabla och i strid med rättvisan, så som man förstår den. Ekonomisk produktivitet är helt enkelt inte det enda värdet vi bör ta hänsyn till. Dessutom tenderar man att inte acceptera sanningen i denna parafras på Churchill; kapitalism är det sämsta tänkbara systemet, bortsett från alla andra, då kapitalismen enbart ses som ett fall framåt i relation till de system som kommit innan. Det finns fortfarande en tro och en önskan om ett bättre system i framtiden. Exakt hur det ska se ut finns det ingen enstämmighet kring, men det brukar ofta refereras till som socialism, eller i vissa fall, kommunism. Slutligen så är det vanligt att, i klassisk marxistisk anda, anklaga kapitalismen för att kränka själväganderätten hos alla förvärvsarbetare som får mindre i sitt, i vår tid metaforiska, lönekuvert än det värde de producerat åt sina arbetsgivare. Med andra ord så menar man att det är ett exploaterande system, som orättfärdigt utnyttjar en stor del av befolkningen, till gynnande av en liten ekonomisk elit. Vad alla dessa argument har gemensamt att de fokuserar på vad de menar är dåliga utfall som uppstår eller rättigheter som kränks under kapitalismen.

En annan typ av kritik riktar fokus på vilken typ av individer ett ekonomiskt system producerar. Eller mer specifikt, vilka sorts drivkrafter systemet uppmuntrar. Om kapitalismen till sin struktur uppmuntrar eller nödvändiggör att människor agerar utifrån drivkrafter vi finner moraliskt ovärdiga oss människor så borde det tala kraftigt till dess nackdel. I boken Why Not Socialism?* (på svenska Varför inte Socialism?) argumenterar den kanadensiske filosofen G. A. Cohen att just så är fallet. Cohen menar att kapitalismens marknadslogik sätter två mänskliga drivkrafter i centrum – ingendera önskvärd – nämligen rädsla och girighet. Det är denna kritik den här texten kommer handla om.

Innan vi återkommer till att närmare undersöka Cohens resonemang behövs en väldigt kort beskrivning av bokens syfte och innehåll i stort, i synnerhet dess första del. Som titeln på boken antyder så är dess syfte att undersöka och försvara socialism som ett önskvärt och genomförbart samhällsystem. Boken börjar med en beskrivning av en gemensam campingtur som du och en grupp vänner och bekanta har bestämt sig för att ge sig i väg på. Här vill Cohen visa hur socialistiska principer redan är de gängse accepterade i många sociala sammanhang – även av personer som på ett politiskt plan skulle se sig som anti-egalitära eller motståndare till socialistiska principer – som exempelvis under en campingtur. Alla tar med sig saker som de tänker kan vara nödvändiga, användbara och roliga med målet att alla ska få en så trivsam och härlig upplevelse i naturen som möjligt. Under turen så har alla tillgång till att använda dessa saker oavsett vem som äger dessa och det finns en gemensam inställning hos er alla att om ni hjälps åt med de sysslor som måste göras (sätta upp tält, laga mat, diska och så vidare) så kommer alla ha gott om tid till att göra de saker de vill göra, vare sig det är att gå i skogen, sova under ett träd, spela fotboll eller bada i en sjö.

Kanske är någon extra duktig på att fiska, eller någon slumpar sig på att hitta ett äppelträd fullt med ätmogna äpplen. Frukterna (och fiskarna) av detta delar ni givetvis tillsammans. Det skulle vara ett avsteg från den gemensamma inställning ni hade när ni åkte på campingturen om storfiskaren skulle försöka förhandla sig till mer mat eller befrielse från att diska i utbyte mot att dela med sig av sin fångst, eller äppelhittaren skulle dela ut frukter i utbyte mot massage. Ni skulle protestera mot deras beteende och attityd och säga att de helt missförstått syftet med er utflykt. De har misslyckats med att se den gemenskap som den är tänkt att genomsyras av och som ni andra tagit för given. Den logik som vi annars hittar på marknaden skulle ha smugit sig in på er campingtur. Många anser att detta förhållningsätt är önskvärt på marknaden, men få skulle nog anse att det skulle vara det under campingturen, menar Cohen. Och varför är det så att vi tycks föredra ett socialistiskt förhållningsätt under vår campingtur, men inte nödvändigtvis i samhället i stort? Är det inte önskvärt i stor skala, eller handlar det snarare om att det inte är genomförbart på ett sätt som är önskvärt? Eller ens genomförbart alls? Besvarandet av dessa frågor är vad som upptar resten av boken, och inom ramen av den diskussionen riktar Cohen som redan nämnt kritik mot den kapitalistiska marknaden för att dess inneboende logik med nödvändighet sätter rädsla och girighet som centrala incitament. Två drivkrafter vi inte borde vilja se som nödvändiga eller centrala i hur vårt samhälle är uppbyggt. Det är den kritiken resten av texten kommer undersöka närmare.

Cohen hänvisar till två socialistiska principer som han menar är utmärkande för gemenskapen under campingturen ovan; dessa är en egalitär, eller jämlikhetförespråkande princip, samt en princip av gemenskap. Den första principen känns igen från inledningen som en vanlig invändning mot kapitalism, att den misslyckas med att tillfredsställa rättvisans krav. Båda principerna diskuteras utförligt i boken men det är främst utifrån den senare som kritiken mot incitamentsstrukturen hos kapitalismen framkommer. Hur ska vi förstå denna princip av gemenskap? Cohen gör en distinktion mellan reciprocitet, eller ömsesidig interaktion, i en situation som styrs av marknadens logik och reciprocitet i en kontext av gemenskap, som vid en gemensam campingtur.

Reciprocitet på en marknad kännetecknas av ett ömsesidigt utbyte av varor eller tjänster för båda parters – åtminstone hypotetiska – gynnande. Du har något jag vill ha och jag har något du vill ha. Jag lagar ditt staket och du betalar mig för mitt arbete, eller du säljer din gamla landsvägscykel till mig i utbyte mot pengar, eller att jag undervisar dina barn i fransk 1900-talsfilosofi. Reciprocitet på marknaden är därför ett renodlat quid pro quo, baserat på ett ömsesidigt egenintresse från båda parter. Eller för att parafrasera den skotska filosofen och nationalekonomen Adam Smiths rättfärdigande av marknadens logik, det är inte på den välvilliga attityden hos ICA-butiksägaren som vi förlitar oss för vår middag, utan dennes själviska önskan om att få sälja livsmedel till förtjänst. ICA-butiken fyller en viktig funktion och tillgodoser människors behov av matvaror, men den centrala, nödvändiga drivkraften bakom dess uppkomst och utbud av tjänster är egenintresse från ägarens sida, som vill tjäna pengar.

Vi bör här ha i åtanke att Smiths poäng inte är att girighet eller själviskhet i sig är något gott, han är alltså inte en Gordon Gecko-liknande figur som glatt proklamerar att ”greed is good”. I stället erkänner han uttryckligen hur oattraktiva girighet och själviskhet är som drivkrafter, tagna för sig själva. Något som blir uppenbart när vi ser till vanliga sociala situationer. Den gnidne vännen i middagssällskapet – givet att det är gnidenhet och inte en sparsamhet sprungen ur en genuint skral ekonomi – tenderar inte att hyllas för sin snålhet och den själviske som gärna tar hjälp ifrån sin omgivning men sällan erbjuder sin assistans när andra ber om hjälp brukar heller inte ses med blida ögon, om detta mönster uppdagas. Smith menar i stället enbart att själviskhet kan vara något bra för att det har ett instrumentellt värde, det vill säga värde som ett medel eller verktyg för att uppnå något annat. I den kapitalistiska marknadens kontext är individers egenintresse i form av girighet (och rädsla) instrumentellt värdefullt för att det antas öka systemets effektivitet.

Marknadens genialitet, vilket framhållits av dess förespråkare sen Smith och framåt, ligger alltså i att den sätter tyglar på dessa drivkrafter och nyttjar dem till att maximera produktionen av önskade varor och tjänster. När våra egenintressen möts på den likgiltiga marknadens arena blir resultatet, våra drivkrafters tveksamma inneboende karaktär till trots, att mer värde skapas än under något annat ekonomiskt system.  Marknadens incitament för dig eller mig att producera är belöning i reda pengar. Våra önskemål om att köpa moderna telefoner till så billigt pris som möjligt tvingar konkurrerande mobilföretag att tävla om vilka som kan utveckla och producera de bästa och billigaste modellerna. Prispress och teknikutveckling leder till billigare och mer avancerade produkter. Dessutom kommer produktionen av saker det inte finns någon efterfrågan längre på marknaden att upphöra, då det inte finns några ekonomiska incitament att tillverka dem, marknaden är alltså bra på att harmonisera efterfrågan och utbud. Detta är åtminstone den berättelse om marknaden som dess förespråkare vill göra gällande. Men det är en bild som är fullt möjlig att komplicera på många sätt, vilket jag säkerligen kommer ha anledning till att göra i framtida texter. Här kommer jag hålla dock mig till den, då ytterligare kompliceringar eller invändningar inte behövs för att illustrera Cohens kritik.

Reciprocitet på en marknad, som baseras på ömsesidig användning av varandra för egennyttiga ändamål, är alltså enligt Cohen distinkt från en reciprocitet i en kontext av gemenskap (som vid campingturen ovan). Gemenskap, såsom Cohen beskriver den, kännetecknas av att vi förhåller oss till varandra på ett sätt så att vi bryr oss om, och när det är nödvändigt och om möjligt, tar hand om varandra, samt att vi bryr oss om att vi bryr oss om varandra. Det finns här ett dubbelt fokus både på hur vi agerar gentemot varandra och hur vi ser på hur vi agerar mot varandra, samt vilka drivkrafter vi har när vi agerar som vi gör. Det är alltså både viktigt att vi tar hand om varandra, och hjälper varandra om behovet uppstår, utan att vi förväntar oss kompensation, samt att vi bryr oss om att det är just utifrån en upplevelse av en sådan gemenskap som vi hjälper varandra. Vi är både måna om konsekvenserna av vårt handlande, och om våra motivationer när vi gör dem. Vår inställning till andra under gemensamhetsprincipen kan jämföras med vår relation till en god vän. Förhoppningsvis har du någon i ditt liv som du bryr dig väldigt mycket om, och som bryr sig väldigt mycket om dig, och dessutom bryr ni båda er om att den andre bryr sig om dig, på ett sådant sätt att du skulle hjälpa den vännen, inte för att du önskar dig något tillbaka, utan för att du bryr dig om din vän och i enbart i kraft av detta vill hjälpa till. Jag inser att det kan låta något invecklat, men rent konkret innebär det en avsaknad av det centrala element av quid pro quo som förekommer under marknadens logik.

Ett annat sätt att uttrycka det på är genom att låna en formulering från filosofen Immanuel Kant, och säga att vi ser på och behandlar varandra som mål i sig själva, inte som medel för våra egna mål. Det senare, att använda andra människor som medel för våra egna mål, är vad som kännetecknas av marknaden. I gemenskapen vill jag enbart veta vilken typ av soppa du gillar så jag kan lag den till dig för att jag bryr mig om din lycka och välmående, medan på marknaden vill jag veta detsamma så jag vet vilken soppa jag ska försöka sälja till dig. Här går det att invända genom att peka på att inget säger att vi måste behandla varandra på en marknad enbart som medel. Det är fullt möjligt att vi kan behandla andra som medel, och som mål i sig själva. Ta exempelvis personen som sitter i kassan på ICA. Helt uppenbart använder vi kassören som ett medel för att få tillgång till de varor vi vill köpa, det är drivkraften bakom vår interaktion. Men om kassören plötsligt drabbas av ett epileptiskt anfall, så skulle vår reaktion sannolikt inte vara att slänga upp våra armar i luften av frustration över vårt otillfredsställda behov av varor och sen stövla över till nästa kassa för att snabbast möjligt få avsluta vårt köp. Så som vi mycket sannolikt skulle gjort om en digital snabbkassa hade strulat. I stället skulle vi försöka hjälpa kassören i den mån vi är kapabla. Vi kan alltså behandla människor som medel och mål samtidigt.

Men riktigt så enkelt är det inte, för även om det är fullt möjligt att behandla människor både som medel och mål samtidigt, är det inte det förhållningssättet att behandla andra som mål i sig själva som marknaden uppmuntrar. Marknaden bygger på själviskhet, på att vi agerar utifrån egenintresse, det vill säga använder andra som medel. Dessutom är de flesta interaktioner med andra människor på marknaden inte lika småskaliga och intima som i exemplet ovan. Att försöka hjälpa kassören framför dig är ett enkelt beslut, det går fort och även om ditt mål uppskjuts lite kommer du kunna uppnå det i sinom tid. Men när vi inte längre är i samma rum som de vi använder som medel, eller när vårt egenintresse ställs skarpare mot att behandla andra som mål i sig själva, då pekar marknadens osynliga hand tydligt på medel, inte mål i sig. I kontrast med gemenskapens kontext, där pekar den osynliga handen på mål i sig, inte medel.

Det är i ljuset av detta resonemang vi ska förstå Cohen när han säger att de direkta drivkrafterna bakom nästan all värdeskapande aktivitet i ett marknadssamhälle är vanligtvis, även om undantag finns, en blandning av rädsla och girighet. Det är såklart möjligt att agera på andra motiv på en marknad, och ofta finns fler motiv en enbart rädsla och girighet med i spelet. Men marknadsstrukturens logik sätter dessa två egennyttiga känslor i centrum. Och det inkluderar rädsla för, och girighet åt, din familjs vägnar. Så även om dina drivkrafter går bortom ditt mest omedelbara egenintresse så gör marknadens logik att du kommer se på andra antingen som hot mot dig och din familjs potentiella framgång eller källor till potentiell ekonomiskt vinst.  Hur mycket vi styrs av den ena eller andra av dessa känslor varierar mellan individer utifrån parametrar så som deras position inom marknadssystemet och deras personliga karaktär. Tveklöst är vi människor komplexare i våra motivationer än att vi oftast gör en handling av enbart en anledning. Så att säga att allt agerande på marknadens spelplan skulle kunna förklaras med att jag drivs av enbart rädsla, enbart girighet, eller ens en mix av de båda, skulle vara en absurd förenkling. Det är fullt möjligt att du väljer att läsa till jurist både för att du vill tjäna mycket pengar och för att du tror att det skulle vara ett spännande yrke där du kan göra nytta, eller att du känner social press från din familj eller vänner. Det är också fullt möjligt att jag startar ett företag inte enbart för att tjäna pengar utan också för att jag har en genuin tro på min affärsidé och tänker att den kommer komma andra människor till gagn.

Cohens poäng är således inte att andra motiv än rädsla och girighet inte kan existera hos individer på marknaden, utan enbart att dessa andra inte är vare sig nödvändiga för – eller de som aktivt uppmuntras – av marknadens struktur. Dessutom är marknaden ofta väldigt hänsynslös mot den som inte lyckas. På det sättet är den på många sätt är likt ett kasino, men skiljer sig i en väsentlig aspekt från det vi vanligen refererar till när vi pratar om spel i det att spelandet är mer eller mindre ofrivilligt i en marknadsekonomi. Alla måste delta på marknaden, du kan inte välja att avstå från deltagande i det kapitalistiska spelet. Du är därför tvingad till att delta på en arena där rädsla och girighet är de främsta drivkrafterna.

Cohen påminner oss här om att rädsla och girighet är motbjudande motiv. Kanske är de båda ofrånkomliga delar av den mänskliga situationen, det vill säga att det alltid kommer kunna uppstå situationer där vi människor kommer ha skäl att agera utifrån något eller båda dessa känslor. Men varför skulle vi vilja strukturera vårt samhälle på ett sådant sätt att dess struktur uppmuntrade dessa drivkrafter inom oss? Vore det då inte långt mer önskvärt att försöka strukturera vårt samhälle utifrån de principer av gemenskap som rådde under campingturen? Cohen anser att så är fallet, och jag är beredd att hålla med.

–

Att Cohen har rätt när han säger att marknaden styrs av rädsla och girighet är det nog få som skulle motsäga sig, även dess anhängare tenderar att gå med på det påståendet. Ändå kändes det nästan parodiskt tydligt när jag googlade på rädsla och girighet och snabbt hittade denna mätare på CNNs. (se https://money.cnn.com/data/fear-and-greed/ ) 

* Även om Why Not Socialism? är en nätt liten bok så innehåller den mer av intresse än vad som diskuteras i detta inlägg, vilket fokuserar på ett av Cohens argument. Därför planerar jag att diskutera boken mer i sin helhet i ett längre separat inlägg inom kort.

Referenser:

Cohen, G. A., Why Not Socialism?, Princeton University Press, Princeton, NJ, 2009